Hej alla!

Det var ett tag sedan jag skrev nu men här är jag igen.

på mindre än en vecka har jag lyckats ramla omkull två gånger. Första gången förra veckan, på onsdagen, skrubbsår och blåmärken överallt, öm och haltande några dagar, sedan idag andra gången då jag ramlade på höger sida, axeln och armen. värre än förra gången så jag blev skickad till akuten, röntga och mycket vänta. Kom hem för kanske en timme sedan med en allvarlig stukning på nykelbenet och armen å axel. Så nu gäller mycket vila dagar och veckor framåt med smärtstillande och mitella. Kul jul liksom. När jag kom till sjukhuset idag med så träffade jag på min kompis i väntrummet, hon hade cyklat omkull och hade slagit huvud och annat, såg lite läskigt ut.

Det börjar bli läskigt att jag ramlar så ofta och är ostadig och vinglig på fötterna. så har det absolut inte vart förr, jag har annars väldigt bra balans och liknande så det har kommit mer nu. Det måste ha någonting med ätstörningen att göra, annars vet jag inte hur jag ska förklara det.

Nej nu orkar jag inte skriva mer, det tar ett tag att knata ihop någon form av text med bara vänster hand.

hej så länge! 

Ångest, ångest och återigen ångest. Detta har varit min dag i stora drag.

Sedan jag vakande har det bara blivit värre och värre under dagen.

Jag vet inte hur länge jag orkar med det här! Jag kämpar och försöker gå den "rätta" vägen att göra som mina behandlare säger till mig. Jag äter och äter men mår bara skit, det bli inte bättre. De säger till mig "du vänjer dig mer och mer och ångesten kommer att minska och så småningom försvinna". Det stämmer inte, ångesten har inte släppt ett endaste dugg sedan jag började följa matschemat...

Jag är så trött på att hela tiden känna mig fet och ful. BLÄ.

Ja, så är läget just nu - lätt förvirrat. Har en massa att tänka på så hjärnan går i turbospeed.

Idag hade jag möte med min kontakt på behandlingsstället, hon hade en idé om att jag skulle börja ta antideppressivatabletter. Det skulle tydligen hjälpa emot mina tvångstankar oxå... Jag har ingen aning om vad jag tycker, min första reaktion var absolut inte men sen kanske men det finns ingen som helst ordning på vad jag tycker.

Är det någon som har erfarenhet av att ta anti.dep.tabletter, i så fall vad tycker du? Fungerar det, bra/dåligt, biverkningar etc. 

Det skulle nog underlätta att få någon annans perspektiv på det hela...

Nu ska jag återgå till mina miljarder tankar och kanske finna några svar, man kan ju alltid hoppas...

Det som är så läskigt med denna sjukdom, anorexia eller någon annan form av ätstörning är att den är en djävulsk som med lätthet kan
manipulera både mig och min omgivning. Att den kan vara så stark och smart. Den sätter ett frö, den första tanken eller den första handlingen som leder till att fröet gror och att ju mer tiden går desto djupare blir rötterna och så är man fast som i ett järngrepp. Rötterna är så djupa och starka och definitivt många, ett virvarr som håller mig kvar i denna värld.

Dagen började med att jag skulle till behandlingsstället och ha möte med min behandlare och mina föräldrar, mamma följde med. Skittrött var jag eftersom att jag bara sovit några få timmar under natten men aja jag var ju tvungen att åka dit. Vi disskuterade hur det har gått med de nya reglerna som infördes för några veckor sedan sedan gjorde vi några ändringar. Åh, vad skönt det känns, nu har jag fått tillbaka mer av kontrollen och det är bra men ändå lite osäkert för jag vet att det finns stor risk att ätstörningen ställer till det och vill ta kontrollen. Vi får se hur det går men självklart kommer det att gå upp och ner.

 Det var lite skakigt till lunchen då jag skulle göra ordning och äta lunchen själv, visst blev det mindre än vad det brukar vara på behandlingsstället men det var första dagen och jag klarade det iaf.

Efter det har jag ätit mellis, middag och kvällsmål. Ångest är ett faktum, en  olidlig svinjobbig känsla som får mig att göra nästan vad som hellst för att slippa den. Det börjar alltid med att jag försöker strunta i den eller hantera den men det funkar aldrig, speciellt inte när den är så enorm och kraftig.

Jag har nu försökt göra mig av med maten men halvt igenom slutade jag för jag hatar att jag ska behöva göra det. (så lite bra att jag stod emot det) Sen har jag tränat, med övningar hemma, inte det bästa. Oändligt många situps och liknande, så många så att jag har fått märken på ryggen vid ryggraden, det gör ont måste jag säga.

Tårarna rinner för mina kinder och ångesten finns kvar. Jag vet inte vad jag ska göra. Känner mig så ensam.

Jag vill så gärna prata med mina kompisar, försöka få dem att förstå eller få stöd, vad som helst men jag får inte det för ätstörningen. Det är en stor mur som stänger in mig och jag är verkligen fast. Jag gör raka motsatsen till att öppna mig, jag stänger in allt, isolerar mig. Fast att det inte är det JAG vill...jag önskar bara att någon kunde se det. Ge mig en kram och finnas för mig fast än att jag säger till dem att jag inte behöver dem. De är inte jag som pratar då för jag behöver ju verkligen dem.

Nej nu ska jag sova, orkar inte skriva mer.

I helgen har jag mått sådär, velat vara för mig själv. Isolerat mig, det gör jag ganska ofta och det förstör mer än vad de hjälper men när man mår dåligt har iaf jag ingen lust att vara social, inte ett dugg.

Har super svårt att sova nu med, det brukar gå upp och ner med det, det varierar väldigt mycket... men antingen sover jag oroligt under natten, vaknar hela tiden och så eller sover jag helt klubbad och länge länge. Just nu är jag i en fas då jag har jätte svårt att somna, ligger och vrider och vänder på mig, en massa tankar i huvudet (som alltid) och inte ett dugg trött. Somnar kanske runt tre-fem på morgonsidan och sover några timmar sen vaknar jag då och då tills jag bestämmer mig för att gå upp.

Gjorde misstaget att väga mig i morse, riktigt dumt gjort. Hade inte gjort det på kanske två och en halv vecka. Jag har varit stark och låtit bli men idag gick det inte att hålla ut mer. Självklart blir fröken anorexi missnöjd med vad än som står på vågen och denna gång var det ett kilo upp sedan förra vägningen. Direkt blir jag på dåligt humör och jag vet att det kommer att bli mycket svårare att äta idag. Att några siffror kan ha en så stor inverkan på mitt liv och mående. Det är rent ut sagt sjukt hur de ställer och styr.

Febern har släppt och skönt är det, man orkar äntligen röra på sig utan att hålla på att tuppa av. Inte för att jag är helt pigg, halsen gör fortfarande ont som bara den och det är irriterande för det gör att det blir svårare att äta. Ännu en anledning tycker sjukdomen att strunta i det allt som allt, men det tycker nog ändå inte jag. Jag vill inte tillbaka till tiden då jag inte åt något på dagar men jag vill fortfarande inte äta hela tiden heller.

Jag har inte varit till behandlingsstället ännu denna vecka, inte för ngt möte eller ätande. Imorgon är det lunchgruppen så jag lär väl palla mig dit då, har ingen större lust alls. Fast jag har lite behov att prata av mig, mina känslor och så för det är lite tungt och motigt just nu, det är svårt att erkänna det. Varför vet jag inte, eller jo jag vill ju visa mig stark och att jag klarar det här och mår bra men tyvärr så gör jag ju inte det.

Mitt självdestruktiva beteende har smått börjat krypa sig på, vissa tankar och känslor känner jag igen från mina depritioner och det gör mig skrämd på riktigt för jag vet va de kan få mig att göra.

Nu ska jag ta en tupplur eller försöka iaf, att sova hjälper tillfrisknaden av förkylningen och den vill jag gladerligen bli av med helt...

Jag är sjuk, feber. Hatar det, det är så ansträngande och man blir så svag och liten. Vem tror ni inte tar nytta av just det? Jo fröken anorexi, ångest för varje liten bit mat som kommer i min mun. Panikångest över att jag verkligen inte orkar röra på mig, släpade mig ut på en promenad, jag vet att det var urdumt gjort men jag orkade inte stå emot. Anorexins tankar och åsikter blir starkare ju svagare jag är. De tar över mig och jag blir åter igen en slav under hennes lagar.

De och de får jag inte göra, de och de måste jag göra.

Jag tänker inte åka till behandlingsstället imorgon och antagligen inte tisdag heller.

Nu är alla jävla tankar igång igen, måste ner i vikt! jag är ful, äcklig, smutsig och tjock. Jag vill inte äta, att äta är att synda.

Fan oxå. Vill inte känna så här men jag tror ju verkligen på dem med.

Fröken anorexi är ju min vän, det övertygar hon mig om och tillsammans kommer vi att bli lyckliga. (eller hur var det nu igen????)