Nu känner jag den, denna jävla obehagliga känsla i magen. Det knyter sig och det gör ont. Alla dåliga, jobbiga minnen bara flyter upp och jag vet inte var jag ska ta vägen.

Jag har så många frågor men finner inga svar. Detta eviga tvivlande.

Är det meningen att det ska vara så här?

Så fort jag börjar att må bättre kommer en hand och drar ner mig, ner till det mörka och jobbiga igen. Varför?

Åh, jag vet inte vad jag skriver, måste bara få ur mig en del...

Igår och idag har mestadels av dagarna gått åt till ångest. 

Jag har haft en skön sommar, visst med få undantag då anorexin har bråkat men det har gått över snabbt. Jag har varit genuint glad och kunnat njuta lite av livet (därav har jag inte direkt haft ngt behov av att skriva av mig här, så att ni vet :S). Iaf det slutade igår... Som om någon släppte ut luften ur mig så pang så kom ätstörningen tillbaka. Alla tankar är starkare osv.  Jag hatar det.

Tillbaka till ångesten, får den för allt känns det som. Varje liten sketen bit som stoppas i munnen, t.om te är jobbigt. Jag känner mig tjockast i världen och paniken över att ångesten inte försvinner infinner sig sakta men säkert.

Jag vet att jag har gått upp i vikt med, jag kan se det. Blä. jag vill inte.

Fan fan fan säger jag bara.

Jag vill ju må bra och verkligen inte må så här.

Snart är det tillbaka på ätstörningsenheten igen efter sommaruppehållet, lagom kul känns det. Visst ska bli skönt att få ngn att prata mer med men inte så mkt mer. Har för övrigt bestämmt mig för att byta kontaktperson, får se om jag gillar den nya. Det är dock inte bestämmt ännu vilken jag ska få så jag går och oroar mig för det med.

Har fått en dietist nu med, ska dit i mitten av aug. Hoppas att det ska hjälpa. Vi får se.

Nej nu ska jag försöka sova och bli av med den fördjävliga ångesten. Godnatt!