Just nu gör jag en del för att hålla mig kvar och inte falla ännu en gång. Jag kämpar. Det är inte kul men det är viktigt.

Jag var ju på väg, det gick ju bra en tid. Mat in regelbundet och någorlunda okej mängd. Men nu har kaloriintaget blivit mindre och mindre, och ätstörningstankarna är starkare igen. Jag pinar i mig mat när jag inte är ensam, som vid middag med familjen, mellis om nån annan är hemma, kvällsmål. Äter dock bara det som är lätt och inte mer än okej. När jag är hemma själv på dagarna blir det inte mycket antingen frukt, bär, sallad, hårdbrödmacka eller soppa. Om ens det, det är dumt men jag orkar bara inte ta tag i det då. Fan, att jag tappade det.

Jag blir så frusterad på mig själv och arg, känner mig misslyckad.

Jag vet varför det blev så med, jag fick hantera ännu en besvikelse, en av mina drömmar gick i kras pga denna ätstörningsskit men hur hanterar jag det? jag borde kunna bli flyförbannad och spöa skiten ur anorexian men nej, jag gör som jag länge gjort, tar ut det på mig själv, kontrollerar det jag kan genom maten.

Jag vet inte hur jag ska ta mig upp igen, jag behöver hjälp.

Sen händer det en hel del annat hemma med, jobbiga saker som jag vet att jag inte kan styra över men ändå påverkar det mig. Det är svårt nu men som sagt jag försöker hänga kvar iaf. Vill inte in i det djupa mörkret igen, låt mig få hänga kvar här nu!

Kan inte alla jobbiga tankar och känslor bara försvinna?! Jag orkar inte med dem. Jag vill kunna vara stark och stå emot, göra som jag själv vill och strunta i vad tankarna säger till mig att göra MEN det går inte. 

Ätstörningen har ett stort inflytande på allt det jag gör, hela tiden. Åsikter om allt, ta inte det där eller det där eller det där osv, ät mindre, träna mer, rör på dig mer din latmask, du är tjock, fet och ful! Du väger äkligt mycket. Som sagt hela tiden är det något som är fel.

Jag vill inte följa dem men jag gör det i alla fall.

Maklöshet. Det är inte riktigt jag som styr mitt eget liv.

Frustration. Över det att jag inte "kan", får göra.

Ledsen. Pga av mycket; Ångest, kontrasten mellan min bubbla och verkligheten, för att jag känner alla känslor som jag gör.

Arg. På både ätstörning och mig själv. Hur kunde jag utsätta mig själv för denna situation?! På ätstörningen för vad den får mig att göra.

Misslyckad. Den värsta känslan, att jag aldrig duger eller kan göra någonting bra eller "rätt". Att jag känner som jag gör, var jag befinner mig idag jämfört med med mina drömmar och planer.  

Vet inte riktigt vad jag ska göra, för att fortsätta, ta mig framåt eller ändra mina känslor. Åh, så negativ jag är (det vill jag inte vara). Ska försöka att göra en liten ändring på det, jag har ju mina planer och önskningar om framtiden och jag ska försöka att förfylla dem och sträva efter dem. Jag måste hålla fast vi dem, ta mig härifrån. Det är hoppet som håller mig kvar!

Nu har jag inte skrivit på ett tag, det har inte blivit av riktigt. Har mått relativt bra vissa dagar och dåligt andra. Det är som vanligt med andra ord.

Har testat mina medeciner nu flera gånger, men varje gång blir jag helt dåsig av dem och nästan deckar, inte det roligaste liksom men jag hoppas att det blir bättre med det snart för annars tänker jag inte ta dem mer...

Det blev inget fika i helgen på någon av festerna, jag visste att det skulle bli ett för stort steg. Den vanliga maten måste få komma först, jag får inte ha för bråttom då kommer det inte att hålla. Maten borta vet jag att den inte går lika bra som hemma men jag vågade iaf att äta lite och det är ett litet framsteg.

Har fått en ny utmaning, ska utöka mitt matschema med mellis nu med. Så det blir frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål. Det är läskigt och svårt men jag ger mig inte, jag ska klara det för jag vill faktiskt klara det. Även om det kanske inte kommer att fungera varje varje dag så struntar jag i det och föröker igen dagen efter. Jag försöker att tänka på att varje dag är en ny dag med nya möjligheter. Det är svårt att tänka så eftersom att jag har lätt att tänka båda bakåt och framåt i tiden, antingen på det jag redan har ätit eller det som komma skall. Det är dumt, för det förstör ju mer än vad det gör nytta men som sagt jag jobbar med det också.

Min pollenallergi tar kol på mig, rinnande och täppt näsa, kliande och röda ögon och stickningar i hals. Jag tycker inte om det alls men säg vem gör det?! Mina tabletter kan jag inte äta eftersom att de innehåller laktos, har hittat ett par nya fri från det men har inte testat dem ännu. Vill inte blanda dem med mina andra för biverkningarna på båda är trötthet, och mer trött behöver jag inte bli. Jag kanske kan köra på varannan dag med dem, aja jag kommer säkert på något...

Hej så länge!

Ps. Jag vet att det är en del som läser, ni får gärna kommentera för det uppskattas verkligen så kom igen!

Ja, jag hade ju mötet i onsdagsmorgon. Doktorn frågade en massa frågor och alla ögon va på mig, usch jag kände mig så utstirad. Det var riktigt jobbigt att svara på alla frågor speciellt som pappa var med, tårarna rann nästan hela tiden. Försökte stå emot dem men det var så starka.

Vi kom fram till att antidepressiva tabletter var nog inte för mig, jag har kommit ifrån det stadiet då jag var deppig i flera veckor och dagar i sträck. Visst blir jag nere nu med men det håller inte i sig så länge, sen pratades det om det skulle hjälpa emot mina tvångshandlingar men det trodde hon inte heller eftersom att de flesta berör matsituationer. Det enda som jag kunde behövas få hjälp med var min ångest, jag har enorm ångest varje dag, för varje bit mat som jag stoppar i munnen och hela tiden har man sagt det kommer att bli lättare ju längre du gör det etc. men jag märker ingen skillnad och för att det är så svårt med den tar det enormt mycket på mina krafter och det gör så att jag ofta inte vill kämpa något mer. För att få hjälp på vägen föreslog doktorn ångestdämpande tabletter. Min behandlare och pappa tyckte att det var en mycket bra ide. Jag var och är splittad i frågan men det är nog jag och ätstörningen som har olika uppfattningar, inte för att jag sa det till dem. Jag vill inte erkänna att ätstörningen är så stark som den är och att det är fortfarande den som bestämmer till mestadels. Jag sa iaf att jag inte var säker på om jag ville ta tabletterna eller ej, men efter mycket diskuterande gick jag med på att testa dem ett tag iaf och se om de hjälper. Ätstörningen är förbannad, riktigt förbannad.

Igår testade jag den för första gången och det blev inte alls stor skillnad med ångesten tyckte jag, blev mest trött och dåsig av dem. Eller kanske om jag tänker efter så blev nog den direktaångesten mindre, alltså den som jag har när jag stoppar något i munnen men den efteråt var precis lika hemsk. Jag har ju lovat att testa den några fler gånger och så får det väl bli då...

Idag fyller min syster år och imorgon en kompis, det blir mycket folk och fika denna helg, inget som jag ser fram emot direkt. Tror nog inte att det blir något fikabröd för mig faktiskt men man vet ju aldrig får se hur det blir.

Nu blev det här ganska långt, skönt att skriva av sig lite var det iaf.

Hej så länge!

Är super trött, har varit uppe ivarv hela helgen och måndag, tisdag...jag vill inte tänka eller känna efter hur jag mår så jag håller mig upptagen med en massa saker, det resulterar i en trött tjej. Det känner jag nu, när jag äntligen satt mig ner. Phew, ska snart gå och sova tror jag...

Imorgon har jag möte med doktorn, pappa och min behandlare. Vi ska diskutera om jag ska börja med antidepressiva tabletter eller inte. Ser inte direkt fram emot det men jag måste dit.

Nej nu ska jag sova, skriver mer en annan dag hur det gick osv.

Hej så länge!

Jag hatar när folk trycker ner andra bara för att de själva mår dåligt...

Idag hade det varit en ganska bra dag, efter mitt samtal med min behandlare kände jag mig lite motiverad att kämpa med maten idag. Lunch gick ner, utan så mycket ångest, middag gick ner, ångest men den gick ju ner iaf.

 Sen smäller det, och man får ta skit. Jag vet att hon inte mår bra för tillfället, men det gör jag inte heller. Hon har ingen rätt att trampa på andra och nervärdera dem. Speciellt när det är små onödiga kommentarer som bara är till för att trycka ner andra. Hon har faktiskt en tendens att bete sig så, när hon mår dåligt får ingen annan heller må bra, även när hon mår bra så kan hon bete sig kasst och trycka ner andra, får saker att handla om henne själv när det absolut inte gör det. Hon har flera gånger kallat mig en usel människa och en dålig kompis, anklagat mig för saker som jag inte gjort. Det gör ont och jag blir ledsen.

Vet inte om hon gör det medvetet alla gånger, hon har då bett om förlåtelse eller låtsats som att allt är som vanligt.

Jag har inte orken att prata med henne om det, har försökt några gånger men hon klarar inte av konfrontering och det blir bra ett tag sedan brukar det snart blomma ut igen.

Idag kom det en lite kommentar, onödig var den och jag är ledsen. Vad gör jag för att förtjäna dem? 

Usch, jag vill inte må dåligt över det här, eftersom att jag låter det gå ut över mig och mitt mående. Nu ska jag äta kvällsmål, starta en film och krypa ner i soffan invirad i en filt och försöka att må bra.

Varför blir det alltid så? Det går "bra" en tid och sedan säger allt stopp i mig och jag vill inte kämpa mer. Om och om igen blir det så...

En del av mig vill bli frisk, till en viss del. Jag vill vara lycklig, kunna göra det jag vill, jobba, plugga, träna, äta hälsosamt, träffa kompisar osv. men jag vill absolut inte gå upp i vikt. Jag har redan gått upp fyra kilo sedan juni förra året, det är mer än tillräkligt tycker jag... kan jag inte må bra och ha kvar samma vikt?!

Jag tror det men varför säger alla till mig motsattsen, du måste upp i vikt om du ska må bra och bli frisk. Hur kan de veta det? Jag blir förvirrad.

Den andra delen av mig, som är mycket större och starkare vill inte släppa taget. Tron om att smal= lycklig finns kvar. Ätstörningen har svar på alla frågor och får mig att känna mig trygg. Så varför inte stanna kvar där?

Åh, alla tankar svischar fram och tillbaka, jag vet som vanligt inte hur jag ska göra...

Fick ett sms från en kompis idag, en undran som hon har gått och tänkt på, sedan hon läst om tjejerna i aftonbladet som dött av anorexi, för att de inte fick tillräckligt med hjälp etc.

Hon frågade: Vad tänker du när du läser det? vad känner du liksom?

Jag svarade att jag tycker att det är hemskt att de inte fick den hjälp de behövde och att det är läskigt att man kan dö av sjukdomen men att jag inte så lätt kan dra pallareller till mig och dem, att vi har samma sjukdom att även jag kan dö. Så tänker jag inte, utan det är inte så farligt i mitt fall osv.

Då sa hon att hon var rädd att samma sak som hade hänt tjejerna skulle hända mig, att jag inte får tillräkligt med hjälp.

Det låter skrämmande att folk i min omgivning är oroliga och rädda för min skull, behöver de vara det då undrar jag? Är jag så illa ute?

Nej tänker jag direkt men jag känner på mig att det är ätstörningen som talar och kanske inte jag.

Detta fick mig att börja fundera... tankarna maler runt i huvudet.  

Skrämmande men nog viktigt att tänka på!