Jag har inte vägt mig ännu och jag tänker försöka hålla ut så länge det går, för jag vet att vad det än är för siffror på displayen kommer jag att bli missnöjd och det kommer sätta stopp för mig. Bäst att vänta.

Jag har ett beslut att ta, det känns och jag har känt så ett tag nu att det står still i min behandling. Har aldrig riktigt känt mig bekväm med min kontaktperson, vågar inte prata med henne om allt och det förstör ju bara för mig själv. Har pratat med mina föräldrar om det flera gånger men har förut valt att vänta och se hur det går men nu har jag hamnat där igen, då jag måste ta ett beslut. Ska jag byta kontaktperson eller inte? Det är svårt, jag känner mig hemsk eftersom att jag så gärna vill vara alla tillags och det känns som om jag sviker henne om jag byter men å andra sidan hjälper hon mig inte längre. Vi har stått still länge och när jag inte vågar vara riktigt ärlig så blir det ju inte bra. Skulle behöva någon som var mer bestämd och rak.

Jag tror att jag vill byta men jag vet inte om jag vågar?

...framåt. Tror jag?!

Jag klarar utmaningar, det borde ju vara bra visst? Men jag känner ingen glädje över det. Antingen jävligt mycket ångest eller helt tom bara. Det gör mig fundersam, gör jag det rätta? Går jag den rätta vägen? Det känns inte som det, inte på långa vägar.

Nästa gång jag väger mig, om jag gått upp så kommer det bli stopp igen, jag bara vet det. Jag kommer göra allt för att tappa dem igen. Det är så jag gör, upp och ner som en jojo. Jag klarar bara inte av det, det finns inte i min värld att acceptera att jag behöver gå upp i vikt. Det går inte ihop.

Vill typ bli frisk, låter konstigt men en del av mig vill så gärna medan en annan del inte riktigt alls vill.

Midsommar, skulle kunna ha varit kul om jag hade kunnat njuta istället för världens ångest, gråtattacker och gömma sig under täcket. Det gick ganska bra på dagen försökte bete mig "normalt" (vad de nu är?) men efter ett tag gick det bara inte och alla äcklighetskänslor kom till mig, ångest och nervärderingar från ätstörningen.

Denna dagen har varit tillräckligt jobbig och jag ska nu gå och sova, om jag nu lyckas pga all ångest men det återstår att se.

Idag har jag varit på ännu ett studentfirande, mitt tredje och sista för iår. De andra gångerna har det inte varit så lyckat, enorm ångest osv men inte idag. Visst jag vågar inte smaka av allt men det blev en ganska normal portion med lite laxpaj och sallad. Plus att jag åt en ljus brödit, typ en minibaugette och kan ni fatta typ ingen ångest! Jag kan iaf stå ut med den jag har... Har inte ätit vitt bröd på flera år men idag lockade det. Alla andra tog ju så varför inte jag med?! Gott var det med. =) Visst kom det en massa dumma tankar och nån kommentar som jag kunde ha varit utan men jag lyckades att hålla det på avstånd och inte bry mig. 

Ett litet framsteg iaf...

Vilken tråkig dag det har varit idag, jag mår inte riktigt bra, orkar ingenting och vädret har varit mycket sämre. Har typ inte gjort något alls idag heller, det ända är väl ett besök på behandlingsenheten och lämnat tillbaka en bok på bibloteket. Kulkul eller inte.

Jag gick ifrån mötet med min behandlare mer förvirrad och borta om vad jag vill, än vad jag var innan. Kändes lagom roligt, det brukar ge en kick att orka fortsätta kämpa några dagar till efter att jag varit där men ingen kick idag. Bara tomt.

Jag vill känna orken, viljan inom mig att kämpa men ändå så känner jag mig bara tom och nerstämd. Jag vet att utan den riktiga glöden kommer jag inte långt. Ingen riktig kämparglöd i sikte och det gör mig skrämd och mer ledsen.

Vad kommer att hända nu och sen? Kommer jag någonsn att ta mig ur detta helvete? Kan jag leva normalt igen? Kommer jag någonsin att må bra och vara glad igen? Alla dessa frågor men alldeles för några svar. 

Värsta pollenallergin just nu. Typ dör här av att det kliar, rinner och sticks så mycket. BLÄ! Inget som jag eller någon direkt kan göra något åt men ville bara klaga lite. Så nu har jag fått ut det med, klart.

Sedan har jag världens ångest med. Idag har jag varit på min kusins student, det var visserligen roligt men självklart innebär bortbjudning olika svåra matsituationer och jag vann över anorexian några gånger och testade lite förbjudna saker. Inte alla gånger men några iaf, detta har iaf ledt till jätte ångest. Mår verkligen skit och vill aldrig mer äta igen. Logiskt sätt så vet jag att jag inte har eller kan gå upp 10kg på en och samma dag men det känns som det om inte mer. Jag tycker mig se alla dessa kilon på min kropp med, usch jag vet inte vad jag ska göra för att stå ut med all ångest. Den gnager för mkt på mig. Det får väl bli att gå och sova nu om det nu går. Godnatt!

Nu när det är så soligt är man ju ute hela tiden i värmen och bloggen får lida lite för det, blir inte mycket skrivande men här kommer en rapport.

Jag hänger kvar, har inte tappat mer och jag borde vara glad för det men nej jag känner inte nån glädje, allt känns bara fördjävligt. Visst jag vill inte tillbaka tills då jag åt mellan 0-300kcal om dagen för då mådde jag ännu sämre men jag vill inte öka mera ändå. Jag vet att jag äter för lite just nu, det ligger runt 600-800 kcal men jag kan hantera detta om det skulle vara mer skulle det inte gå, iaf inte i nuläget. Jag strävar ju efter att såsmåningom kunna äta normalt och inte behöva tänka så mkt eller att räkna kalorier men just nu är det inte realistiskt i min värld.

Om jag själv hade fått bestämma skulle jag stanna här ett tag, fast det skulle leda till en successiv minskning det vet jag med, för ätstörningen är aldrig nöjd!

Men mamma och pappa har en annan åsikt likaså min behandlare, de vill att jag kommer igång med de mängderna jag var uppe i och få igång regelbundheten hemma igen nu på en gång innan jag tappar ännu mera. De har börjat vakta mig igen, det är alltid någon som äter med mig eller lägger upp och lagar mat. Jag hatar det, jag blir ledsen att de inte litar på mig, jag vill ju att de ska kunna göra det. Jag tappar kontrollen när de gör såhär och de behandlar mig som ett litet barn, jag skäms för att de måste göra det och att jag inte klarar det själv men det är inte alltid jag som styr och det kan gå lite hur som helst. Åh det är så komplicerat jag vet inte om nån fattar vad jag menar eller känner?! Sen är ju ätstörningen förbannad över att de typ tvingar i mig maten.

Iaf, idag till middag blev det hamburgare. En riktig utmaning för min del och det var hur länge sedan som helst sist jag åt det. Visst det blev ingen giga maxhamburgare med en massa tillbehör direkt utan, en liten laxburgare med sallad, tomat, fullkornsbröd och pyttelite dressing men ändå en hamburgare och jag klarade det. Ett steg i rätt riktning, som sagt jag får ta ett myrsteg i taget... Nu måste jag "bara" stå ut med ångesten hela kvällen, jävla skit.

Hej då så länge i alla fall och jag hoppas att alla ni där ute har en bra kväll och att ni tar tillvara på solen!