Vilken tråkig dag det har varit idag, jag mår inte riktigt bra, orkar ingenting och vädret har varit mycket sämre. Har typ inte gjort något alls idag heller, det ända är väl ett besök på behandlingsenheten och lämnat tillbaka en bok på bibloteket. Kulkul eller inte.

Jag gick ifrån mötet med min behandlare mer förvirrad och borta om vad jag vill, än vad jag var innan. Kändes lagom roligt, det brukar ge en kick att orka fortsätta kämpa några dagar till efter att jag varit där men ingen kick idag. Bara tomt.

Jag vill känna orken, viljan inom mig att kämpa men ändå så känner jag mig bara tom och nerstämd. Jag vet att utan den riktiga glöden kommer jag inte långt. Ingen riktig kämparglöd i sikte och det gör mig skrämd och mer ledsen.

Vad kommer att hända nu och sen? Kommer jag någonsn att ta mig ur detta helvete? Kan jag leva normalt igen? Kommer jag någonsin att må bra och vara glad igen? Alla dessa frågor men alldeles för några svar. 

Jag hatar när folk trycker ner andra bara för att de själva mår dåligt...

Idag hade det varit en ganska bra dag, efter mitt samtal med min behandlare kände jag mig lite motiverad att kämpa med maten idag. Lunch gick ner, utan så mycket ångest, middag gick ner, ångest men den gick ju ner iaf.

 Sen smäller det, och man får ta skit. Jag vet att hon inte mår bra för tillfället, men det gör jag inte heller. Hon har ingen rätt att trampa på andra och nervärdera dem. Speciellt när det är små onödiga kommentarer som bara är till för att trycka ner andra. Hon har faktiskt en tendens att bete sig så, när hon mår dåligt får ingen annan heller må bra, även när hon mår bra så kan hon bete sig kasst och trycka ner andra, får saker att handla om henne själv när det absolut inte gör det. Hon har flera gånger kallat mig en usel människa och en dålig kompis, anklagat mig för saker som jag inte gjort. Det gör ont och jag blir ledsen.

Vet inte om hon gör det medvetet alla gånger, hon har då bett om förlåtelse eller låtsats som att allt är som vanligt.

Jag har inte orken att prata med henne om det, har försökt några gånger men hon klarar inte av konfrontering och det blir bra ett tag sedan brukar det snart blomma ut igen.

Idag kom det en lite kommentar, onödig var den och jag är ledsen. Vad gör jag för att förtjäna dem? 

Usch, jag vill inte må dåligt över det här, eftersom att jag låter det gå ut över mig och mitt mående. Nu ska jag äta kvällsmål, starta en film och krypa ner i soffan invirad i en filt och försöka att må bra.

Varför blir det alltid så? Det går "bra" en tid och sedan säger allt stopp i mig och jag vill inte kämpa mer. Om och om igen blir det så...

En del av mig vill bli frisk, till en viss del. Jag vill vara lycklig, kunna göra det jag vill, jobba, plugga, träna, äta hälsosamt, träffa kompisar osv. men jag vill absolut inte gå upp i vikt. Jag har redan gått upp fyra kilo sedan juni förra året, det är mer än tillräkligt tycker jag... kan jag inte må bra och ha kvar samma vikt?!

Jag tror det men varför säger alla till mig motsattsen, du måste upp i vikt om du ska må bra och bli frisk. Hur kan de veta det? Jag blir förvirrad.

Den andra delen av mig, som är mycket större och starkare vill inte släppa taget. Tron om att smal= lycklig finns kvar. Ätstörningen har svar på alla frågor och får mig att känna mig trygg. Så varför inte stanna kvar där?

Åh, alla tankar svischar fram och tillbaka, jag vet som vanligt inte hur jag ska göra...

Fick ett sms från en kompis idag, en undran som hon har gått och tänkt på, sedan hon läst om tjejerna i aftonbladet som dött av anorexi, för att de inte fick tillräckligt med hjälp etc.

Hon frågade: Vad tänker du när du läser det? vad känner du liksom?

Jag svarade att jag tycker att det är hemskt att de inte fick den hjälp de behövde och att det är läskigt att man kan dö av sjukdomen men att jag inte så lätt kan dra pallareller till mig och dem, att vi har samma sjukdom att även jag kan dö. Så tänker jag inte, utan det är inte så farligt i mitt fall osv.

Då sa hon att hon var rädd att samma sak som hade hänt tjejerna skulle hända mig, att jag inte får tillräkligt med hjälp.

Det låter skrämmande att folk i min omgivning är oroliga och rädda för min skull, behöver de vara det då undrar jag? Är jag så illa ute?

Nej tänker jag direkt men jag känner på mig att det är ätstörningen som talar och kanske inte jag.

Detta fick mig att börja fundera... tankarna maler runt i huvudet.  

Skrämmande men nog viktigt att tänka på!