Nu när det är så soligt är man ju ute hela tiden i värmen och bloggen får lida lite för det, blir inte mycket skrivande men här kommer en rapport.

Jag hänger kvar, har inte tappat mer och jag borde vara glad för det men nej jag känner inte nån glädje, allt känns bara fördjävligt. Visst jag vill inte tillbaka tills då jag åt mellan 0-300kcal om dagen för då mådde jag ännu sämre men jag vill inte öka mera ändå. Jag vet att jag äter för lite just nu, det ligger runt 600-800 kcal men jag kan hantera detta om det skulle vara mer skulle det inte gå, iaf inte i nuläget. Jag strävar ju efter att såsmåningom kunna äta normalt och inte behöva tänka så mkt eller att räkna kalorier men just nu är det inte realistiskt i min värld.

Om jag själv hade fått bestämma skulle jag stanna här ett tag, fast det skulle leda till en successiv minskning det vet jag med, för ätstörningen är aldrig nöjd!

Men mamma och pappa har en annan åsikt likaså min behandlare, de vill att jag kommer igång med de mängderna jag var uppe i och få igång regelbundheten hemma igen nu på en gång innan jag tappar ännu mera. De har börjat vakta mig igen, det är alltid någon som äter med mig eller lägger upp och lagar mat. Jag hatar det, jag blir ledsen att de inte litar på mig, jag vill ju att de ska kunna göra det. Jag tappar kontrollen när de gör såhär och de behandlar mig som ett litet barn, jag skäms för att de måste göra det och att jag inte klarar det själv men det är inte alltid jag som styr och det kan gå lite hur som helst. Åh det är så komplicerat jag vet inte om nån fattar vad jag menar eller känner?! Sen är ju ätstörningen förbannad över att de typ tvingar i mig maten.

Iaf, idag till middag blev det hamburgare. En riktig utmaning för min del och det var hur länge sedan som helst sist jag åt det. Visst det blev ingen giga maxhamburgare med en massa tillbehör direkt utan, en liten laxburgare med sallad, tomat, fullkornsbröd och pyttelite dressing men ändå en hamburgare och jag klarade det. Ett steg i rätt riktning, som sagt jag får ta ett myrsteg i taget... Nu måste jag "bara" stå ut med ångesten hela kvällen, jävla skit.

Hej då så länge i alla fall och jag hoppas att alla ni där ute har en bra kväll och att ni tar tillvara på solen!

 

stars in heaven

5 juni 2008 11:05

Jätte bra gjort med hamburgaren!!
Och jag förstår precis vad du menar med dina känslor.

Vännen kämpa på!
Jag ska också försöka.
Kramis

http://tessiiie88.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tänkte bara säga hej då till denna blogg nu! Skriver ju nästan aldrig här och får dåligt samvete för det. Tar bort den allt som allt så behöver jag inte må sämre än vad jag redan gör. Jag kämpar i alla fall på att bli frisk, det är jobbigt och det gå...

Nu känner jag den, denna jävla obehagliga känsla i magen. Det knyter sig och det gör ont. Alla dåliga, jobbiga minnen bara flyter upp och jag vet inte var jag ska ta vägen.   Jag har så många frågor men finner inga svar. Detta eviga tvivlande. Är d...

Igår och idag har mestadels av dagarna gått åt till ångest.    Jag har haft en skön sommar, visst med få undantag då anorexin har bråkat men det har gått över snabbt. Jag har varit genuint glad och kunnat njuta lite av livet (därav har jag inte direk...

Jag skrev ett långt inlägg för någon dag sedan men det försvann och jag gav upp orkade verkligen inte att skriva om det just då. Det gör jag inte nu heller, kommer inte riktigt ihåg vad exakt det var jag skrev heller så.   Tänkte bara ge en liten upp...

Ett tag sedan jag skrev här sist, det blir så på sommaren tror jag. Lusten till att sitta vid datorn är inte lika stor plus att för min egen del händer det lite mera nu. Nu är ju min familj och vänner lediga med så vi kan hitta på grejer tillsammans....