Tänkte bara säga hej då till denna blogg nu! Skriver ju nästan aldrig här och får dåligt samvete för det. Tar bort den allt som allt så behöver jag inte må sämre än vad jag redan gör.

Jag kämpar i alla fall på att bli frisk, det är jobbigt och det går sakta men jag tar mig framåt då och då och det är det som räknas. Små korta steg som sedan leder till friheten!

Hej då!

Redan maj, åh va snabbt tiden går, det går ju t.om lite skrämmande fort!

Hoppas att folk hade en trevlig valborg igår!

Själv hade jag en hemmakväll, skulle iväg på middag till en kompis och hennes familj (min familj med då) men jag var inte på humör för att vara social och kände att jag inte skulle kunna hantera en utmaning med middag igår så jag stannade hemma medan min familj åkte dit, jag gjorde sallad hemma och kollade på en film, sen åt jag jordgubbar och lite vaniljglass.

Ångest men det var värt det för det var gott! :P

Godnatt! 

Hej alla!

Det var ett tag sedan jag skrev nu men här är jag igen.

på mindre än en vecka har jag lyckats ramla omkull två gånger. Första gången förra veckan, på onsdagen, skrubbsår och blåmärken överallt, öm och haltande några dagar, sedan idag andra gången då jag ramlade på höger sida, axeln och armen. värre än förra gången så jag blev skickad till akuten, röntga och mycket vänta. Kom hem för kanske en timme sedan med en allvarlig stukning på nykelbenet och armen å axel. Så nu gäller mycket vila dagar och veckor framåt med smärtstillande och mitella. Kul jul liksom. När jag kom till sjukhuset idag med så träffade jag på min kompis i väntrummet, hon hade cyklat omkull och hade slagit huvud och annat, såg lite läskigt ut.

Det börjar bli läskigt att jag ramlar så ofta och är ostadig och vinglig på fötterna. så har det absolut inte vart förr, jag har annars väldigt bra balans och liknande så det har kommit mer nu. Det måste ha någonting med ätstörningen att göra, annars vet jag inte hur jag ska förklara det.

Nej nu orkar jag inte skriva mer, det tar ett tag att knata ihop någon form av text med bara vänster hand.

hej så länge! 

Ja, så är läget just nu - lätt förvirrat. Har en massa att tänka på så hjärnan går i turbospeed.

Idag hade jag möte med min kontakt på behandlingsstället, hon hade en idé om att jag skulle börja ta antideppressivatabletter. Det skulle tydligen hjälpa emot mina tvångstankar oxå... Jag har ingen aning om vad jag tycker, min första reaktion var absolut inte men sen kanske men det finns ingen som helst ordning på vad jag tycker.

Är det någon som har erfarenhet av att ta anti.dep.tabletter, i så fall vad tycker du? Fungerar det, bra/dåligt, biverkningar etc. 

Det skulle nog underlätta att få någon annans perspektiv på det hela...

Nu ska jag återgå till mina miljarder tankar och kanske finna några svar, man kan ju alltid hoppas...

Febern har släppt och skönt är det, man orkar äntligen röra på sig utan att hålla på att tuppa av. Inte för att jag är helt pigg, halsen gör fortfarande ont som bara den och det är irriterande för det gör att det blir svårare att äta. Ännu en anledning tycker sjukdomen att strunta i det allt som allt, men det tycker nog ändå inte jag. Jag vill inte tillbaka till tiden då jag inte åt något på dagar men jag vill fortfarande inte äta hela tiden heller.

Jag har inte varit till behandlingsstället ännu denna vecka, inte för ngt möte eller ätande. Imorgon är det lunchgruppen så jag lär väl palla mig dit då, har ingen större lust alls. Fast jag har lite behov att prata av mig, mina känslor och så för det är lite tungt och motigt just nu, det är svårt att erkänna det. Varför vet jag inte, eller jo jag vill ju visa mig stark och att jag klarar det här och mår bra men tyvärr så gör jag ju inte det.

Mitt självdestruktiva beteende har smått börjat krypa sig på, vissa tankar och känslor känner jag igen från mina depritioner och det gör mig skrämd på riktigt för jag vet va de kan få mig att göra.

Nu ska jag ta en tupplur eller försöka iaf, att sova hjälper tillfrisknaden av förkylningen och den vill jag gladerligen bli av med helt...

Provet igår gick bra, full pott. Solklart MVG som läraren sa, visst blev jag glad men tänkte självklart det måste ha blivit fel, inte kunde jag haft alla rätt heller inte jag. Suck att det ska vara så liksom varför kan jag bara inte få vara glad och nöjd över resultatet och inte nedvärdera mig?!

Tror att jag börjar bli sjuk, sover sämre än vanligt (inte för att jag brukar sova så bra men) vaknar och fryser, vaknar och svettas om varannat. Ont i halsen och lite allmänt hängig. Tråkigt värre säger jag bara hoppas att det går över fort...

Orkar inte mer. Ingen ork och ingen lust.

Är så jävla trött på att äta, att känna mig stor som ett hus, att ha en gnagande känsla av oro, en ständig ångest osv.

Försökte prata om det med min behandlare idag men det gick inte fram, fick istället en läxa att jag varje dag ska göra något för mig, ngt som jag tycker om. Jaha, vadå känner jag? Allt som jag mår bra av har ju tagits ifrån mig, jag får inte jobba, träna, resa, inte ens göra saker på egen hand, inte köra bil långa sträckor. Det är patetiskt hur det fortsätter, vad fan ska jag göra hade hon tänkt. Hennes förslag, ta ett avslappnande bad, köp ngt, sola på altanen. Jo tejna, hatar att bada för jag kan inte slappna av, dessutom måste jag se min hemska, fula kropp, att köp något, visst men jag har för fan inga pengar eftersom att jag är sjukskriven och får inte jobba!

Är hon pantad eller vad? Blir så frustrerad och mår bara sämre då jag ser allt som jag inte får göra...

Har jag fått ur mig lite nu så jag känner mig inte lika arg, jag vet bara inte hur jag ska fortsätta längre. Jag kämpar inte för att jag vill det längre, det som får mig att fortsätta (vet inte hur länge det kommer att hålla i sig) är att jag inte vill se mina nära och käras besvikelse då jag stänger av och slutar att kämpa.

Nu vill jag bara sova men jag har prov imorgon och jag måste plugga mera, kan inte släppa det och låta det gå som det går. Nej, jag är ju perfektionist och måste ju kunna allt och vara bäst. Tröttsamt.

Hej då så länge.

Fredags gick sådär, kändes ju självklart urjobbigt och jag medger att det blev mer sallad än maten men jag överlevde och försökte iaf.

Senare på dagen gick det bättre, fick i mig de planerade målen. Tror att det gick lättare då eftersom att jag hade rört på mig ganska mycket under dagen. Ångesten kom ändå men den var inte lika stark så jag kunde stå ut mer.

Lördagen, åkte på utflykt eller vad jag ska kalla det med mina kompisar, blev bilresa, stopp, konsert och bilfärd hem igen. Så det blev lite knasigt med maten eller väldigt knasigt. Sa till dem innan att jag måste följa mina mina mattider annars får jag inte i mig det jag ska, dels mängd och antal tillfällen sen också att jag har extra svårt att äta på andra tidpunkter, jag får liksom inte äta på de... Tror nog inte att de förstod hur pass viktigt det var för mig. De tyckte vi kunde ta en korv med bröd liksom, eller något bara sådär påvägen. Ja ni vet så som det ska vara eller som det brukar vara men för mig med anorexi funkar det inte så. Jag kan inte äta en korv bara sådär utan allt krävs planering, jag blev lite grinig och sa inte så mycket. Snäste lite om att det och det tänker jag INTE äta. Kände att de måste ju försöka förstå men icke. Det blev ett café och typ tjugominuter innan vi var tvugna att vara på konserten. Bra där eller inte, ett nytt café med en enorm meny och tidsbegränsning, inte de bästa förhållanden. Jag tog bara en festis. De var mitt matintag efter kl.13 på hela kvällen.

Idag ska jag försöka ta till mig matschemat och följa det så att jag inte faller tillbaka och inte äta alls osv. Det kanske går, frukost gick bra men lunchen blev inte alls som den skulle.

Skriver mer en annan dag!