Nu känner jag den, denna jävla obehagliga känsla i magen. Det knyter sig och det gör ont. Alla dåliga, jobbiga minnen bara flyter upp och jag vet inte var jag ska ta vägen.

Jag har så många frågor men finner inga svar. Detta eviga tvivlande.

Är det meningen att det ska vara så här?

Så fort jag börjar att må bättre kommer en hand och drar ner mig, ner till det mörka och jobbiga igen. Varför?

Åh, jag vet inte vad jag skriver, måste bara få ur mig en del...

Igår och idag har mestadels av dagarna gått åt till ångest. 

Jag har haft en skön sommar, visst med få undantag då anorexin har bråkat men det har gått över snabbt. Jag har varit genuint glad och kunnat njuta lite av livet (därav har jag inte direkt haft ngt behov av att skriva av mig här, så att ni vet :S). Iaf det slutade igår... Som om någon släppte ut luften ur mig så pang så kom ätstörningen tillbaka. Alla tankar är starkare osv.  Jag hatar det.

Tillbaka till ångesten, får den för allt känns det som. Varje liten sketen bit som stoppas i munnen, t.om te är jobbigt. Jag känner mig tjockast i världen och paniken över att ångesten inte försvinner infinner sig sakta men säkert.

Jag vet att jag har gått upp i vikt med, jag kan se det. Blä. jag vill inte.

Fan fan fan säger jag bara.

Jag vill ju må bra och verkligen inte må så här.

Snart är det tillbaka på ätstörningsenheten igen efter sommaruppehållet, lagom kul känns det. Visst ska bli skönt att få ngn att prata mer med men inte så mkt mer. Har för övrigt bestämmt mig för att byta kontaktperson, får se om jag gillar den nya. Det är dock inte bestämmt ännu vilken jag ska få så jag går och oroar mig för det med.

Har fått en dietist nu med, ska dit i mitten av aug. Hoppas att det ska hjälpa. Vi får se.

Nej nu ska jag försöka sova och bli av med den fördjävliga ångesten. Godnatt! 

Jag skrev ett långt inlägg för någon dag sedan men det försvann och jag gav upp orkade verkligen inte att skriva om det just då. Det gör jag inte nu heller, kommer inte riktigt ihåg vad exakt det var jag skrev heller så.

Tänkte bara ge en liten uppdatering. Det går (framåt vet jag inte?!) om vi säger så. Vissa dagar går det bättre och andra sämre. Jag håller i och kämpar för en gångs skull. Jag vill kämpa och kunna äta utan ångest, bli frisk osv. Det går sakta, när man klarat en utmaning går det oftast några steg tillbaka men sedan lite framåt igen. Så små myrsteg är det som gäller.

Jag har kommit fram till vad det jag är som jag måste jobba på för att kunna må bättre. Jobba på min självkänsla och mitt självförtroende. Äta rätt (på riktigt), helst nyttigt och varierat i en tillräklig mängd utan att kompensera på något vis, sluta räkna kalorier. och så lite till... jag vet att jag har en lång väg att gå men jag vill och ska klara det! För första gången har jag själv kommit till insikt om vad jag behöver jobba med, det är inte mina föräldrar, släkt, vänner eller någon behandlare som kommit på just detta men jag tror nog att de för en gångs skull håller med mig i vad jag kommit fram till.

Vi får se hur det går med det här, om det håller i sig, om det går framåt eller vad det nu göra. Jag försöker iaf och med hjälp från min omgivning så kanske det går....?

Godnatt!

Ett tag sedan jag skrev här sist, det blir så på sommaren tror jag. Lusten till att sitta vid datorn är inte lika stor plus att för min egen del händer det lite mera nu. Nu är ju min familj och vänner lediga med så vi kan hitta på grejer tillsammans.

Om två dagar åker jag och familjen (utom bror) utomlands. Ska bli väldigt skönt även om jag går och oroar mig för hur det ska gå osv. Blir borta i 9 dagar. Sen när vi kommer hem kommer det att bli små utflykter till olika ställen inom sverige, så det får bli ett break från mitt vanliga inrutade bubbla även kallat liv. Jag hoppas bara att ätstörningen kan ta lite ledigt den med så att jag får njuta av denna sommar.

 Känner dock på mig att det kommer bli svårt, visst kanske jag vågar och orkar utmana mera men ångest och skit kommer att sitta i och som alltid är det svårt och jobbigt att hantera.

Höll förövrigt ut ganska länge innan jag vägde mig, det var igår som det föll. Behovet att ha kontroll inför resan och veta vad jag ligger på nu så att jag kan jämföra efter, det blev för stort och jag gav efter. Önskan att siffrorna kunde vara mindre finns där, men ändå kändes det inte så farligt. Kan bero på att jag gått ner några kilo sedan jag vägde mig sist. Dumt att jag blir lite nöjd men det är så inprentat i skallen så det är svårt att stoppa. 

Matintaget mitt har blivit bättre på något sätt, fått lite ordning på det. Kanske inte mängden alla gånger man jag har regelbundheten och ämnesomsättningen börjar att komma igång. (kanske det är därför jag gått ner lite?!)

Sedan är det ju det dära beslutet som ska tas som hänger över mig. Just nu är det sommaruppehåll från behandlingsenheten, fyra veckor så jag har lite tid på mig till att tänka. Det känns ju som ett viktigt beslut så jag måste vara säker och det krävs lite tid. Lutar mest just nu att jag vill förändra, det kanske hjälper mig att komma igång och kämpa lite mer?!

Funderar på att skriva ner "min historia om anorexin" här. När, hur och varför typ. Skulle kanske vara bra att få ut det på något sätt, hjälpa mig bearbeta.

Någon som vill svara på vad de tycker om det? Kan det vara bra eller är det bara onödigt?

Nu blev det långt här, dock skönt för mig att skriva av mig lite.

Hej så länge, Godnatt!

Värsta pollenallergin just nu. Typ dör här av att det kliar, rinner och sticks så mycket. BLÄ! Inget som jag eller någon direkt kan göra något åt men ville bara klaga lite. Så nu har jag fått ut det med, klart.

Sedan har jag världens ångest med. Idag har jag varit på min kusins student, det var visserligen roligt men självklart innebär bortbjudning olika svåra matsituationer och jag vann över anorexian några gånger och testade lite förbjudna saker. Inte alla gånger men några iaf, detta har iaf ledt till jätte ångest. Mår verkligen skit och vill aldrig mer äta igen. Logiskt sätt så vet jag att jag inte har eller kan gå upp 10kg på en och samma dag men det känns som det om inte mer. Jag tycker mig se alla dessa kilon på min kropp med, usch jag vet inte vad jag ska göra för att stå ut med all ångest. Den gnager för mkt på mig. Det får väl bli att gå och sova nu om det nu går. Godnatt!

Kan inte alla jobbiga tankar och känslor bara försvinna?! Jag orkar inte med dem. Jag vill kunna vara stark och stå emot, göra som jag själv vill och strunta i vad tankarna säger till mig att göra MEN det går inte. 

Ätstörningen har ett stort inflytande på allt det jag gör, hela tiden. Åsikter om allt, ta inte det där eller det där eller det där osv, ät mindre, träna mer, rör på dig mer din latmask, du är tjock, fet och ful! Du väger äkligt mycket. Som sagt hela tiden är det något som är fel.

Jag vill inte följa dem men jag gör det i alla fall.

Maklöshet. Det är inte riktigt jag som styr mitt eget liv.

Frustration. Över det att jag inte "kan", får göra.

Ledsen. Pga av mycket; Ångest, kontrasten mellan min bubbla och verkligheten, för att jag känner alla känslor som jag gör.

Arg. På både ätstörning och mig själv. Hur kunde jag utsätta mig själv för denna situation?! På ätstörningen för vad den får mig att göra.

Misslyckad. Den värsta känslan, att jag aldrig duger eller kan göra någonting bra eller "rätt". Att jag känner som jag gör, var jag befinner mig idag jämfört med med mina drömmar och planer.  

Vet inte riktigt vad jag ska göra, för att fortsätta, ta mig framåt eller ändra mina känslor. Åh, så negativ jag är (det vill jag inte vara). Ska försöka att göra en liten ändring på det, jag har ju mina planer och önskningar om framtiden och jag ska försöka att förfylla dem och sträva efter dem. Jag måste hålla fast vi dem, ta mig härifrån. Det är hoppet som håller mig kvar!

Ångest, ångest och återigen ångest. Detta har varit min dag i stora drag.

Sedan jag vakande har det bara blivit värre och värre under dagen.

Jag vet inte hur länge jag orkar med det här! Jag kämpar och försöker gå den "rätta" vägen att göra som mina behandlare säger till mig. Jag äter och äter men mår bara skit, det bli inte bättre. De säger till mig "du vänjer dig mer och mer och ångesten kommer att minska och så småningom försvinna". Det stämmer inte, ångesten har inte släppt ett endaste dugg sedan jag började följa matschemat...

Jag är så trött på att hela tiden känna mig fet och ful. BLÄ.

Det som är så läskigt med denna sjukdom, anorexia eller någon annan form av ätstörning är att den är en djävulsk som med lätthet kan
manipulera både mig och min omgivning. Att den kan vara så stark och smart. Den sätter ett frö, den första tanken eller den första handlingen som leder till att fröet gror och att ju mer tiden går desto djupare blir rötterna och så är man fast som i ett järngrepp. Rötterna är så djupa och starka och definitivt många, ett virvarr som håller mig kvar i denna värld.