Fick ett sms från en kompis idag, en undran som hon har gått och tänkt på, sedan hon läst om tjejerna i aftonbladet som dött av anorexi, för att de inte fick tillräckligt med hjälp etc.

Hon frågade: Vad tänker du när du läser det? vad känner du liksom?

Jag svarade att jag tycker att det är hemskt att de inte fick den hjälp de behövde och att det är läskigt att man kan dö av sjukdomen men att jag inte så lätt kan dra pallareller till mig och dem, att vi har samma sjukdom att även jag kan dö. Så tänker jag inte, utan det är inte så farligt i mitt fall osv.

Då sa hon att hon var rädd att samma sak som hade hänt tjejerna skulle hända mig, att jag inte får tillräkligt med hjälp.

Det låter skrämmande att folk i min omgivning är oroliga och rädda för min skull, behöver de vara det då undrar jag? Är jag så illa ute?

Nej tänker jag direkt men jag känner på mig att det är ätstörningen som talar och kanske inte jag.

Detta fick mig att börja fundera... tankarna maler runt i huvudet.  

Skrämmande men nog viktigt att tänka på!

 

stars in heaven

5 maj 2008 21:31

Oh tack vännen!

Precis så kände jag också, eller ja känner fortfarande. "Äsch så farligt är det väl inte?" "Sånt händer inte mig, så smal är jag väl inte".

Fast ibland får jag ändå i tankarna att...
Om jag ser en person med anorexi så tycker jag ju att den är jätte smal. Och för att få diagnostiserad anorexia så måste man ju gå igenom massa kriterier. Och det är i princip lika på alla kliniker. När man får anorexia så ligger man ju på en viss vikt. Som inte är normalvikt. Och anorexia är ju en dödlig sjukdom i vilken grad man än befinner sig. Jag vet inte om du förstår vad jag vill få fram, förlåt isåfall.

Kramis

http://tessiiie88.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tänkte bara säga hej då till denna blogg nu! Skriver ju nästan aldrig här och får dåligt samvete för det. Tar bort den allt som allt så behöver jag inte må sämre än vad jag redan gör. Jag kämpar i alla fall på att bli frisk, det är jobbigt och det gå...

Nu känner jag den, denna jävla obehagliga känsla i magen. Det knyter sig och det gör ont. Alla dåliga, jobbiga minnen bara flyter upp och jag vet inte var jag ska ta vägen.   Jag har så många frågor men finner inga svar. Detta eviga tvivlande. Är d...

Igår och idag har mestadels av dagarna gått åt till ångest.    Jag har haft en skön sommar, visst med få undantag då anorexin har bråkat men det har gått över snabbt. Jag har varit genuint glad och kunnat njuta lite av livet (därav har jag inte direk...

Jag skrev ett långt inlägg för någon dag sedan men det försvann och jag gav upp orkade verkligen inte att skriva om det just då. Det gör jag inte nu heller, kommer inte riktigt ihåg vad exakt det var jag skrev heller så.   Tänkte bara ge en liten upp...

Ett tag sedan jag skrev här sist, det blir så på sommaren tror jag. Lusten till att sitta vid datorn är inte lika stor plus att för min egen del händer det lite mera nu. Nu är ju min familj och vänner lediga med så vi kan hitta på grejer tillsammans....