Jag är äcklig.

Nu har tankarna och känslorna kommit ikapp med mig. De bara slog till och jag känner mig överväldigad. Hela tiden händer det något och det blir för mycket. För några veckor sedan hotades det med inläggning och sondmatning för att det inte gick framåt, speciellt efter min senaste kolaps. Alla blev jätte rädda och började övervaka och reglerna kring mig blev allt striktare. Jag mådde skit och kände mig orkeslös och deperimerad. Ett beslut togs att man skulle försöka ta tag i det nu så att jag kunde undvika inläggning. Startade i en lunchgrupp, fick börja äta lunch med min behandlare oftare, en plats på en intensivvecka för vecka 15, övervakade måltider hemma osv.

Alltihopa har gått så fort så att jag har inte hunnit med och riktigt veta vad och hur jag känner. Men nu blir det för mycket. Det händer saker hela tiden, utmaning på utmaning. Har aldrig tid för mig känner jag det är alltid någon tätt inpå mig, har inte tid att kunna ta det lugnt. Få göra det jag vill utan varje dag ska jag flänga till och från behandlingsstället. Ångesten hinner aldrig lägga sig innan den kommer på nytt igen.

Nu vet jag inte hur jag ska hantera allt. Jag kommer allt närmare en vägg, ett stopp där det inte kommer gå något mer.

Känner mig bara så fruktansvärt äcklig och smutsig. Vill bara känna mig ren igen.