Åh, att allt ska vara så svårt.

Känslorna hoppar, jag går igenom alla möjliga känslor var dag. Mest arg, ledsen och något mellanläge där jag varken är glad eller ledsen.

Jag vill inte vara arg men det växer bara upp inom mig, det är ju inte jag utan det är anoreximonstret som vill styra och ställa och ha det som hon vill. Om någon säger emot blir det liv i henne, och det händer oftast varje gång det är dags att äta.

Ledsen och så blir jag när jag har ångest och det är ju rätt ofta sen har vi det dära mellanläget. Knappast några roliga känslor att växla mellan.

Det är utmattande och jag känner mig trött hela tiden, det är ju inte pga av känslorna egentligen men det blir kanske inte bättre av de heller. Hela tiden finns den dära orkeslös-känslan hos mig, det tar enorm kraft att göra det mest basala grejer. Att gå och resa sig är jobbigt.

Ingen av mina kompisar förstår riktigt hur jag känner mig och de blir hela tiden besvikna på mig när jag inte vill och orkar göra grejer. Jag vet ju att de lägntar efter sin kompis men jag kan inte hjälpa att må dåligt över detta, det gör ont för tanken, viljan att göra grejer finns inom mig men det är orken som sätter stopp.

Igår var en bra matdag eller bra vet jag inte om jag tycker men följde matschemat iaf, struntade inte i ngt mål. Ångesten var enorm efter mellanmålet så det behöll jag inte, jag var ensam hemma och det utnyttjade anorexin. Jag hatar att jag gjorde det, att jag förlorade.

Idag har jag ätit lunch och middag, skippat frukost och mellis. Haha, Yes säger anorexin. Jag vet inte vad jag tycker om det, lite skönt för att ångesten är inte lika stark men lite ledsen över att jag lät anorexin vinna över mig. Jag vill ju inte egentligen ha det så här, vill kunna njuta och äta när jag vill och är hungrig och viktigt oxå vad jag vill, inte vara begränsad.

Till helgen åker mamma, pappa och syskonen bort. Så jag blir ensam hemma, undra hur det kommer att gå? Jag är ju övervakade till lunch och middag, ibland frukost eller mellis men i helgen kommer jag att klara att vara obevakad? En del i mig är lycklig för att slippa övervakningen och att slippa känna mig som ett litet barn och att kunna välja mera själv, vet inte om det är jag eller anorexin eller båda. Sen är jag rädd att jag antingen faller tillbaka och äter ingenting eller att jag ska börja överäta. Brukar inte göra det och det är inte många gånger det har hänt, typ aldrig men rädslan finns där.

Nu blev det lite långt här, skriver mer en annan dag!