Fick ett sms från en kompis idag, en undran som hon har gått och tänkt på, sedan hon läst om tjejerna i aftonbladet som dött av anorexi, för att de inte fick tillräckligt med hjälp etc.

Hon frågade: Vad tänker du när du läser det? vad känner du liksom?

Jag svarade att jag tycker att det är hemskt att de inte fick den hjälp de behövde och att det är läskigt att man kan dö av sjukdomen men att jag inte så lätt kan dra pallareller till mig och dem, att vi har samma sjukdom att även jag kan dö. Så tänker jag inte, utan det är inte så farligt i mitt fall osv.

Då sa hon att hon var rädd att samma sak som hade hänt tjejerna skulle hända mig, att jag inte får tillräkligt med hjälp.

Det låter skrämmande att folk i min omgivning är oroliga och rädda för min skull, behöver de vara det då undrar jag? Är jag så illa ute?

Nej tänker jag direkt men jag känner på mig att det är ätstörningen som talar och kanske inte jag.

Detta fick mig att börja fundera... tankarna maler runt i huvudet.  

Skrämmande men nog viktigt att tänka på!