...framåt. Tror jag?!

Jag klarar utmaningar, det borde ju vara bra visst? Men jag känner ingen glädje över det. Antingen jävligt mycket ångest eller helt tom bara. Det gör mig fundersam, gör jag det rätta? Går jag den rätta vägen? Det känns inte som det, inte på långa vägar.

Nästa gång jag väger mig, om jag gått upp så kommer det bli stopp igen, jag bara vet det. Jag kommer göra allt för att tappa dem igen. Det är så jag gör, upp och ner som en jojo. Jag klarar bara inte av det, det finns inte i min värld att acceptera att jag behöver gå upp i vikt. Det går inte ihop.

Vill typ bli frisk, låter konstigt men en del av mig vill så gärna medan en annan del inte riktigt alls vill.

Midsommar, skulle kunna ha varit kul om jag hade kunnat njuta istället för världens ångest, gråtattacker och gömma sig under täcket. Det gick ganska bra på dagen försökte bete mig "normalt" (vad de nu är?) men efter ett tag gick det bara inte och alla äcklighetskänslor kom till mig, ångest och nervärderingar från ätstörningen.

Denna dagen har varit tillräckligt jobbig och jag ska nu gå och sova, om jag nu lyckas pga all ångest men det återstår att se.