Vilken tråkig dag det har varit idag, jag mår inte riktigt bra, orkar ingenting och vädret har varit mycket sämre. Har typ inte gjort något alls idag heller, det ända är väl ett besök på behandlingsenheten och lämnat tillbaka en bok på bibloteket. Kulkul eller inte.

Jag gick ifrån mötet med min behandlare mer förvirrad och borta om vad jag vill, än vad jag var innan. Kändes lagom roligt, det brukar ge en kick att orka fortsätta kämpa några dagar till efter att jag varit där men ingen kick idag. Bara tomt.

Jag vill känna orken, viljan inom mig att kämpa men ändå så känner jag mig bara tom och nerstämd. Jag vet att utan den riktiga glöden kommer jag inte långt. Ingen riktig kämparglöd i sikte och det gör mig skrämd och mer ledsen.

Vad kommer att hända nu och sen? Kommer jag någonsn att ta mig ur detta helvete? Kan jag leva normalt igen? Kommer jag någonsin att må bra och vara glad igen? Alla dessa frågor men alldeles för några svar. 

Värsta pollenallergin just nu. Typ dör här av att det kliar, rinner och sticks så mycket. BLÄ! Inget som jag eller någon direkt kan göra något åt men ville bara klaga lite. Så nu har jag fått ut det med, klart.

Sedan har jag världens ångest med. Idag har jag varit på min kusins student, det var visserligen roligt men självklart innebär bortbjudning olika svåra matsituationer och jag vann över anorexian några gånger och testade lite förbjudna saker. Inte alla gånger men några iaf, detta har iaf ledt till jätte ångest. Mår verkligen skit och vill aldrig mer äta igen. Logiskt sätt så vet jag att jag inte har eller kan gå upp 10kg på en och samma dag men det känns som det om inte mer. Jag tycker mig se alla dessa kilon på min kropp med, usch jag vet inte vad jag ska göra för att stå ut med all ångest. Den gnager för mkt på mig. Det får väl bli att gå och sova nu om det nu går. Godnatt!

Nu när det är så soligt är man ju ute hela tiden i värmen och bloggen får lida lite för det, blir inte mycket skrivande men här kommer en rapport.

Jag hänger kvar, har inte tappat mer och jag borde vara glad för det men nej jag känner inte nån glädje, allt känns bara fördjävligt. Visst jag vill inte tillbaka tills då jag åt mellan 0-300kcal om dagen för då mådde jag ännu sämre men jag vill inte öka mera ändå. Jag vet att jag äter för lite just nu, det ligger runt 600-800 kcal men jag kan hantera detta om det skulle vara mer skulle det inte gå, iaf inte i nuläget. Jag strävar ju efter att såsmåningom kunna äta normalt och inte behöva tänka så mkt eller att räkna kalorier men just nu är det inte realistiskt i min värld.

Om jag själv hade fått bestämma skulle jag stanna här ett tag, fast det skulle leda till en successiv minskning det vet jag med, för ätstörningen är aldrig nöjd!

Men mamma och pappa har en annan åsikt likaså min behandlare, de vill att jag kommer igång med de mängderna jag var uppe i och få igång regelbundheten hemma igen nu på en gång innan jag tappar ännu mera. De har börjat vakta mig igen, det är alltid någon som äter med mig eller lägger upp och lagar mat. Jag hatar det, jag blir ledsen att de inte litar på mig, jag vill ju att de ska kunna göra det. Jag tappar kontrollen när de gör såhär och de behandlar mig som ett litet barn, jag skäms för att de måste göra det och att jag inte klarar det själv men det är inte alltid jag som styr och det kan gå lite hur som helst. Åh det är så komplicerat jag vet inte om nån fattar vad jag menar eller känner?! Sen är ju ätstörningen förbannad över att de typ tvingar i mig maten.

Iaf, idag till middag blev det hamburgare. En riktig utmaning för min del och det var hur länge sedan som helst sist jag åt det. Visst det blev ingen giga maxhamburgare med en massa tillbehör direkt utan, en liten laxburgare med sallad, tomat, fullkornsbröd och pyttelite dressing men ändå en hamburgare och jag klarade det. Ett steg i rätt riktning, som sagt jag får ta ett myrsteg i taget... Nu måste jag "bara" stå ut med ångesten hela kvällen, jävla skit.

Hej då så länge i alla fall och jag hoppas att alla ni där ute har en bra kväll och att ni tar tillvara på solen!

Just nu gör jag en del för att hålla mig kvar och inte falla ännu en gång. Jag kämpar. Det är inte kul men det är viktigt.

Jag var ju på väg, det gick ju bra en tid. Mat in regelbundet och någorlunda okej mängd. Men nu har kaloriintaget blivit mindre och mindre, och ätstörningstankarna är starkare igen. Jag pinar i mig mat när jag inte är ensam, som vid middag med familjen, mellis om nån annan är hemma, kvällsmål. Äter dock bara det som är lätt och inte mer än okej. När jag är hemma själv på dagarna blir det inte mycket antingen frukt, bär, sallad, hårdbrödmacka eller soppa. Om ens det, det är dumt men jag orkar bara inte ta tag i det då. Fan, att jag tappade det.

Jag blir så frusterad på mig själv och arg, känner mig misslyckad.

Jag vet varför det blev så med, jag fick hantera ännu en besvikelse, en av mina drömmar gick i kras pga denna ätstörningsskit men hur hanterar jag det? jag borde kunna bli flyförbannad och spöa skiten ur anorexian men nej, jag gör som jag länge gjort, tar ut det på mig själv, kontrollerar det jag kan genom maten.

Jag vet inte hur jag ska ta mig upp igen, jag behöver hjälp.

Sen händer det en hel del annat hemma med, jobbiga saker som jag vet att jag inte kan styra över men ändå påverkar det mig. Det är svårt nu men som sagt jag försöker hänga kvar iaf. Vill inte in i det djupa mörkret igen, låt mig få hänga kvar här nu!

Kan inte alla jobbiga tankar och känslor bara försvinna?! Jag orkar inte med dem. Jag vill kunna vara stark och stå emot, göra som jag själv vill och strunta i vad tankarna säger till mig att göra MEN det går inte. 

Ätstörningen har ett stort inflytande på allt det jag gör, hela tiden. Åsikter om allt, ta inte det där eller det där eller det där osv, ät mindre, träna mer, rör på dig mer din latmask, du är tjock, fet och ful! Du väger äkligt mycket. Som sagt hela tiden är det något som är fel.

Jag vill inte följa dem men jag gör det i alla fall.

Maklöshet. Det är inte riktigt jag som styr mitt eget liv.

Frustration. Över det att jag inte "kan", får göra.

Ledsen. Pga av mycket; Ångest, kontrasten mellan min bubbla och verkligheten, för att jag känner alla känslor som jag gör.

Arg. På både ätstörning och mig själv. Hur kunde jag utsätta mig själv för denna situation?! På ätstörningen för vad den får mig att göra.

Misslyckad. Den värsta känslan, att jag aldrig duger eller kan göra någonting bra eller "rätt". Att jag känner som jag gör, var jag befinner mig idag jämfört med med mina drömmar och planer.  

Vet inte riktigt vad jag ska göra, för att fortsätta, ta mig framåt eller ändra mina känslor. Åh, så negativ jag är (det vill jag inte vara). Ska försöka att göra en liten ändring på det, jag har ju mina planer och önskningar om framtiden och jag ska försöka att förfylla dem och sträva efter dem. Jag måste hålla fast vi dem, ta mig härifrån. Det är hoppet som håller mig kvar!

Nu har jag inte skrivit på ett tag, det har inte blivit av riktigt. Har mått relativt bra vissa dagar och dåligt andra. Det är som vanligt med andra ord.

Har testat mina medeciner nu flera gånger, men varje gång blir jag helt dåsig av dem och nästan deckar, inte det roligaste liksom men jag hoppas att det blir bättre med det snart för annars tänker jag inte ta dem mer...

Det blev inget fika i helgen på någon av festerna, jag visste att det skulle bli ett för stort steg. Den vanliga maten måste få komma först, jag får inte ha för bråttom då kommer det inte att hålla. Maten borta vet jag att den inte går lika bra som hemma men jag vågade iaf att äta lite och det är ett litet framsteg.

Har fått en ny utmaning, ska utöka mitt matschema med mellis nu med. Så det blir frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål. Det är läskigt och svårt men jag ger mig inte, jag ska klara det för jag vill faktiskt klara det. Även om det kanske inte kommer att fungera varje varje dag så struntar jag i det och föröker igen dagen efter. Jag försöker att tänka på att varje dag är en ny dag med nya möjligheter. Det är svårt att tänka så eftersom att jag har lätt att tänka båda bakåt och framåt i tiden, antingen på det jag redan har ätit eller det som komma skall. Det är dumt, för det förstör ju mer än vad det gör nytta men som sagt jag jobbar med det också.

Min pollenallergi tar kol på mig, rinnande och täppt näsa, kliande och röda ögon och stickningar i hals. Jag tycker inte om det alls men säg vem gör det?! Mina tabletter kan jag inte äta eftersom att de innehåller laktos, har hittat ett par nya fri från det men har inte testat dem ännu. Vill inte blanda dem med mina andra för biverkningarna på båda är trötthet, och mer trött behöver jag inte bli. Jag kanske kan köra på varannan dag med dem, aja jag kommer säkert på något...

Hej så länge!

Ps. Jag vet att det är en del som läser, ni får gärna kommentera för det uppskattas verkligen så kom igen!

Ja, jag hade ju mötet i onsdagsmorgon. Doktorn frågade en massa frågor och alla ögon va på mig, usch jag kände mig så utstirad. Det var riktigt jobbigt att svara på alla frågor speciellt som pappa var med, tårarna rann nästan hela tiden. Försökte stå emot dem men det var så starka.

Vi kom fram till att antidepressiva tabletter var nog inte för mig, jag har kommit ifrån det stadiet då jag var deppig i flera veckor och dagar i sträck. Visst blir jag nere nu med men det håller inte i sig så länge, sen pratades det om det skulle hjälpa emot mina tvångshandlingar men det trodde hon inte heller eftersom att de flesta berör matsituationer. Det enda som jag kunde behövas få hjälp med var min ångest, jag har enorm ångest varje dag, för varje bit mat som jag stoppar i munnen och hela tiden har man sagt det kommer att bli lättare ju längre du gör det etc. men jag märker ingen skillnad och för att det är så svårt med den tar det enormt mycket på mina krafter och det gör så att jag ofta inte vill kämpa något mer. För att få hjälp på vägen föreslog doktorn ångestdämpande tabletter. Min behandlare och pappa tyckte att det var en mycket bra ide. Jag var och är splittad i frågan men det är nog jag och ätstörningen som har olika uppfattningar, inte för att jag sa det till dem. Jag vill inte erkänna att ätstörningen är så stark som den är och att det är fortfarande den som bestämmer till mestadels. Jag sa iaf att jag inte var säker på om jag ville ta tabletterna eller ej, men efter mycket diskuterande gick jag med på att testa dem ett tag iaf och se om de hjälper. Ätstörningen är förbannad, riktigt förbannad.

Igår testade jag den för första gången och det blev inte alls stor skillnad med ångesten tyckte jag, blev mest trött och dåsig av dem. Eller kanske om jag tänker efter så blev nog den direktaångesten mindre, alltså den som jag har när jag stoppar något i munnen men den efteråt var precis lika hemsk. Jag har ju lovat att testa den några fler gånger och så får det väl bli då...

Idag fyller min syster år och imorgon en kompis, det blir mycket folk och fika denna helg, inget som jag ser fram emot direkt. Tror nog inte att det blir något fikabröd för mig faktiskt men man vet ju aldrig får se hur det blir.

Nu blev det här ganska långt, skönt att skriva av sig lite var det iaf.

Hej så länge!

Är super trött, har varit uppe ivarv hela helgen och måndag, tisdag...jag vill inte tänka eller känna efter hur jag mår så jag håller mig upptagen med en massa saker, det resulterar i en trött tjej. Det känner jag nu, när jag äntligen satt mig ner. Phew, ska snart gå och sova tror jag...

Imorgon har jag möte med doktorn, pappa och min behandlare. Vi ska diskutera om jag ska börja med antidepressiva tabletter eller inte. Ser inte direkt fram emot det men jag måste dit.

Nej nu ska jag sova, skriver mer en annan dag hur det gick osv.

Hej så länge!