Jag hatar när folk trycker ner andra bara för att de själva mår dåligt...

Idag hade det varit en ganska bra dag, efter mitt samtal med min behandlare kände jag mig lite motiverad att kämpa med maten idag. Lunch gick ner, utan så mycket ångest, middag gick ner, ångest men den gick ju ner iaf.

 Sen smäller det, och man får ta skit. Jag vet att hon inte mår bra för tillfället, men det gör jag inte heller. Hon har ingen rätt att trampa på andra och nervärdera dem. Speciellt när det är små onödiga kommentarer som bara är till för att trycka ner andra. Hon har faktiskt en tendens att bete sig så, när hon mår dåligt får ingen annan heller må bra, även när hon mår bra så kan hon bete sig kasst och trycka ner andra, får saker att handla om henne själv när det absolut inte gör det. Hon har flera gånger kallat mig en usel människa och en dålig kompis, anklagat mig för saker som jag inte gjort. Det gör ont och jag blir ledsen.

Vet inte om hon gör det medvetet alla gånger, hon har då bett om förlåtelse eller låtsats som att allt är som vanligt.

Jag har inte orken att prata med henne om det, har försökt några gånger men hon klarar inte av konfrontering och det blir bra ett tag sedan brukar det snart blomma ut igen.

Idag kom det en lite kommentar, onödig var den och jag är ledsen. Vad gör jag för att förtjäna dem? 

Usch, jag vill inte må dåligt över det här, eftersom att jag låter det gå ut över mig och mitt mående. Nu ska jag äta kvällsmål, starta en film och krypa ner i soffan invirad i en filt och försöka att må bra.

Varför blir det alltid så? Det går "bra" en tid och sedan säger allt stopp i mig och jag vill inte kämpa mer. Om och om igen blir det så...

En del av mig vill bli frisk, till en viss del. Jag vill vara lycklig, kunna göra det jag vill, jobba, plugga, träna, äta hälsosamt, träffa kompisar osv. men jag vill absolut inte gå upp i vikt. Jag har redan gått upp fyra kilo sedan juni förra året, det är mer än tillräkligt tycker jag... kan jag inte må bra och ha kvar samma vikt?!

Jag tror det men varför säger alla till mig motsattsen, du måste upp i vikt om du ska må bra och bli frisk. Hur kan de veta det? Jag blir förvirrad.

Den andra delen av mig, som är mycket större och starkare vill inte släppa taget. Tron om att smal= lycklig finns kvar. Ätstörningen har svar på alla frågor och får mig att känna mig trygg. Så varför inte stanna kvar där?

Åh, alla tankar svischar fram och tillbaka, jag vet som vanligt inte hur jag ska göra...

Fick ett sms från en kompis idag, en undran som hon har gått och tänkt på, sedan hon läst om tjejerna i aftonbladet som dött av anorexi, för att de inte fick tillräckligt med hjälp etc.

Hon frågade: Vad tänker du när du läser det? vad känner du liksom?

Jag svarade att jag tycker att det är hemskt att de inte fick den hjälp de behövde och att det är läskigt att man kan dö av sjukdomen men att jag inte så lätt kan dra pallareller till mig och dem, att vi har samma sjukdom att även jag kan dö. Så tänker jag inte, utan det är inte så farligt i mitt fall osv.

Då sa hon att hon var rädd att samma sak som hade hänt tjejerna skulle hända mig, att jag inte får tillräkligt med hjälp.

Det låter skrämmande att folk i min omgivning är oroliga och rädda för min skull, behöver de vara det då undrar jag? Är jag så illa ute?

Nej tänker jag direkt men jag känner på mig att det är ätstörningen som talar och kanske inte jag.

Detta fick mig att börja fundera... tankarna maler runt i huvudet.  

Skrämmande men nog viktigt att tänka på!

Redan maj, åh va snabbt tiden går, det går ju t.om lite skrämmande fort!

Hoppas att folk hade en trevlig valborg igår!

Själv hade jag en hemmakväll, skulle iväg på middag till en kompis och hennes familj (min familj med då) men jag var inte på humör för att vara social och kände att jag inte skulle kunna hantera en utmaning med middag igår så jag stannade hemma medan min familj åkte dit, jag gjorde sallad hemma och kollade på en film, sen åt jag jordgubbar och lite vaniljglass.

Ångest men det var värt det för det var gott! :P

Godnatt! 

Hej alla!

Det var ett tag sedan jag skrev nu men här är jag igen.

på mindre än en vecka har jag lyckats ramla omkull två gånger. Första gången förra veckan, på onsdagen, skrubbsår och blåmärken överallt, öm och haltande några dagar, sedan idag andra gången då jag ramlade på höger sida, axeln och armen. värre än förra gången så jag blev skickad till akuten, röntga och mycket vänta. Kom hem för kanske en timme sedan med en allvarlig stukning på nykelbenet och armen å axel. Så nu gäller mycket vila dagar och veckor framåt med smärtstillande och mitella. Kul jul liksom. När jag kom till sjukhuset idag med så träffade jag på min kompis i väntrummet, hon hade cyklat omkull och hade slagit huvud och annat, såg lite läskigt ut.

Det börjar bli läskigt att jag ramlar så ofta och är ostadig och vinglig på fötterna. så har det absolut inte vart förr, jag har annars väldigt bra balans och liknande så det har kommit mer nu. Det måste ha någonting med ätstörningen att göra, annars vet jag inte hur jag ska förklara det.

Nej nu orkar jag inte skriva mer, det tar ett tag att knata ihop någon form av text med bara vänster hand.

hej så länge! 

Ångest, ångest och återigen ångest. Detta har varit min dag i stora drag.

Sedan jag vakande har det bara blivit värre och värre under dagen.

Jag vet inte hur länge jag orkar med det här! Jag kämpar och försöker gå den "rätta" vägen att göra som mina behandlare säger till mig. Jag äter och äter men mår bara skit, det bli inte bättre. De säger till mig "du vänjer dig mer och mer och ångesten kommer att minska och så småningom försvinna". Det stämmer inte, ångesten har inte släppt ett endaste dugg sedan jag började följa matschemat...

Jag är så trött på att hela tiden känna mig fet och ful. BLÄ.

Ja, så är läget just nu - lätt förvirrat. Har en massa att tänka på så hjärnan går i turbospeed.

Idag hade jag möte med min kontakt på behandlingsstället, hon hade en idé om att jag skulle börja ta antideppressivatabletter. Det skulle tydligen hjälpa emot mina tvångstankar oxå... Jag har ingen aning om vad jag tycker, min första reaktion var absolut inte men sen kanske men det finns ingen som helst ordning på vad jag tycker.

Är det någon som har erfarenhet av att ta anti.dep.tabletter, i så fall vad tycker du? Fungerar det, bra/dåligt, biverkningar etc. 

Det skulle nog underlätta att få någon annans perspektiv på det hela...

Nu ska jag återgå till mina miljarder tankar och kanske finna några svar, man kan ju alltid hoppas...

Det som är så läskigt med denna sjukdom, anorexia eller någon annan form av ätstörning är att den är en djävulsk som med lätthet kan
manipulera både mig och min omgivning. Att den kan vara så stark och smart. Den sätter ett frö, den första tanken eller den första handlingen som leder till att fröet gror och att ju mer tiden går desto djupare blir rötterna och så är man fast som i ett järngrepp. Rötterna är så djupa och starka och definitivt många, ett virvarr som håller mig kvar i denna värld.