Dagen började med att jag skulle till behandlingsstället och ha möte med min behandlare och mina föräldrar, mamma följde med. Skittrött var jag eftersom att jag bara sovit några få timmar under natten men aja jag var ju tvungen att åka dit. Vi disskuterade hur det har gått med de nya reglerna som infördes för några veckor sedan sedan gjorde vi några ändringar. Åh, vad skönt det känns, nu har jag fått tillbaka mer av kontrollen och det är bra men ändå lite osäkert för jag vet att det finns stor risk att ätstörningen ställer till det och vill ta kontrollen. Vi får se hur det går men självklart kommer det att gå upp och ner.

 Det var lite skakigt till lunchen då jag skulle göra ordning och äta lunchen själv, visst blev det mindre än vad det brukar vara på behandlingsstället men det var första dagen och jag klarade det iaf.

Efter det har jag ätit mellis, middag och kvällsmål. Ångest är ett faktum, en  olidlig svinjobbig känsla som får mig att göra nästan vad som hellst för att slippa den. Det börjar alltid med att jag försöker strunta i den eller hantera den men det funkar aldrig, speciellt inte när den är så enorm och kraftig.

Jag har nu försökt göra mig av med maten men halvt igenom slutade jag för jag hatar att jag ska behöva göra det. (så lite bra att jag stod emot det) Sen har jag tränat, med övningar hemma, inte det bästa. Oändligt många situps och liknande, så många så att jag har fått märken på ryggen vid ryggraden, det gör ont måste jag säga.

Tårarna rinner för mina kinder och ångesten finns kvar. Jag vet inte vad jag ska göra. Känner mig så ensam.

Jag vill så gärna prata med mina kompisar, försöka få dem att förstå eller få stöd, vad som helst men jag får inte det för ätstörningen. Det är en stor mur som stänger in mig och jag är verkligen fast. Jag gör raka motsatsen till att öppna mig, jag stänger in allt, isolerar mig. Fast att det inte är det JAG vill...jag önskar bara att någon kunde se det. Ge mig en kram och finnas för mig fast än att jag säger till dem att jag inte behöver dem. De är inte jag som pratar då för jag behöver ju verkligen dem.

Nej nu ska jag sova, orkar inte skriva mer.

I helgen har jag mått sådär, velat vara för mig själv. Isolerat mig, det gör jag ganska ofta och det förstör mer än vad de hjälper men när man mår dåligt har iaf jag ingen lust att vara social, inte ett dugg.

Har super svårt att sova nu med, det brukar gå upp och ner med det, det varierar väldigt mycket... men antingen sover jag oroligt under natten, vaknar hela tiden och så eller sover jag helt klubbad och länge länge. Just nu är jag i en fas då jag har jätte svårt att somna, ligger och vrider och vänder på mig, en massa tankar i huvudet (som alltid) och inte ett dugg trött. Somnar kanske runt tre-fem på morgonsidan och sover några timmar sen vaknar jag då och då tills jag bestämmer mig för att gå upp.

Gjorde misstaget att väga mig i morse, riktigt dumt gjort. Hade inte gjort det på kanske två och en halv vecka. Jag har varit stark och låtit bli men idag gick det inte att hålla ut mer. Självklart blir fröken anorexi missnöjd med vad än som står på vågen och denna gång var det ett kilo upp sedan förra vägningen. Direkt blir jag på dåligt humör och jag vet att det kommer att bli mycket svårare att äta idag. Att några siffror kan ha en så stor inverkan på mitt liv och mående. Det är rent ut sagt sjukt hur de ställer och styr.

Febern har släppt och skönt är det, man orkar äntligen röra på sig utan att hålla på att tuppa av. Inte för att jag är helt pigg, halsen gör fortfarande ont som bara den och det är irriterande för det gör att det blir svårare att äta. Ännu en anledning tycker sjukdomen att strunta i det allt som allt, men det tycker nog ändå inte jag. Jag vill inte tillbaka till tiden då jag inte åt något på dagar men jag vill fortfarande inte äta hela tiden heller.

Jag har inte varit till behandlingsstället ännu denna vecka, inte för ngt möte eller ätande. Imorgon är det lunchgruppen så jag lär väl palla mig dit då, har ingen större lust alls. Fast jag har lite behov att prata av mig, mina känslor och så för det är lite tungt och motigt just nu, det är svårt att erkänna det. Varför vet jag inte, eller jo jag vill ju visa mig stark och att jag klarar det här och mår bra men tyvärr så gör jag ju inte det.

Mitt självdestruktiva beteende har smått börjat krypa sig på, vissa tankar och känslor känner jag igen från mina depritioner och det gör mig skrämd på riktigt för jag vet va de kan få mig att göra.

Nu ska jag ta en tupplur eller försöka iaf, att sova hjälper tillfrisknaden av förkylningen och den vill jag gladerligen bli av med helt...

Jag är sjuk, feber. Hatar det, det är så ansträngande och man blir så svag och liten. Vem tror ni inte tar nytta av just det? Jo fröken anorexi, ångest för varje liten bit mat som kommer i min mun. Panikångest över att jag verkligen inte orkar röra på mig, släpade mig ut på en promenad, jag vet att det var urdumt gjort men jag orkade inte stå emot. Anorexins tankar och åsikter blir starkare ju svagare jag är. De tar över mig och jag blir åter igen en slav under hennes lagar.

De och de får jag inte göra, de och de måste jag göra.

Jag tänker inte åka till behandlingsstället imorgon och antagligen inte tisdag heller.

Nu är alla jävla tankar igång igen, måste ner i vikt! jag är ful, äcklig, smutsig och tjock. Jag vill inte äta, att äta är att synda.

Fan oxå. Vill inte känna så här men jag tror ju verkligen på dem med.

Fröken anorexi är ju min vän, det övertygar hon mig om och tillsammans kommer vi att bli lyckliga. (eller hur var det nu igen????)

Provet igår gick bra, full pott. Solklart MVG som läraren sa, visst blev jag glad men tänkte självklart det måste ha blivit fel, inte kunde jag haft alla rätt heller inte jag. Suck att det ska vara så liksom varför kan jag bara inte få vara glad och nöjd över resultatet och inte nedvärdera mig?!

Tror att jag börjar bli sjuk, sover sämre än vanligt (inte för att jag brukar sova så bra men) vaknar och fryser, vaknar och svettas om varannat. Ont i halsen och lite allmänt hängig. Tråkigt värre säger jag bara hoppas att det går över fort...

Orkar inte mer. Ingen ork och ingen lust.

Är så jävla trött på att äta, att känna mig stor som ett hus, att ha en gnagande känsla av oro, en ständig ångest osv.

Försökte prata om det med min behandlare idag men det gick inte fram, fick istället en läxa att jag varje dag ska göra något för mig, ngt som jag tycker om. Jaha, vadå känner jag? Allt som jag mår bra av har ju tagits ifrån mig, jag får inte jobba, träna, resa, inte ens göra saker på egen hand, inte köra bil långa sträckor. Det är patetiskt hur det fortsätter, vad fan ska jag göra hade hon tänkt. Hennes förslag, ta ett avslappnande bad, köp ngt, sola på altanen. Jo tejna, hatar att bada för jag kan inte slappna av, dessutom måste jag se min hemska, fula kropp, att köp något, visst men jag har för fan inga pengar eftersom att jag är sjukskriven och får inte jobba!

Är hon pantad eller vad? Blir så frustrerad och mår bara sämre då jag ser allt som jag inte får göra...

Har jag fått ur mig lite nu så jag känner mig inte lika arg, jag vet bara inte hur jag ska fortsätta längre. Jag kämpar inte för att jag vill det längre, det som får mig att fortsätta (vet inte hur länge det kommer att hålla i sig) är att jag inte vill se mina nära och käras besvikelse då jag stänger av och slutar att kämpa.

Nu vill jag bara sova men jag har prov imorgon och jag måste plugga mera, kan inte släppa det och låta det gå som det går. Nej, jag är ju perfektionist och måste ju kunna allt och vara bäst. Tröttsamt.

Hej då så länge.

Åh, att allt ska vara så svårt.

Känslorna hoppar, jag går igenom alla möjliga känslor var dag. Mest arg, ledsen och något mellanläge där jag varken är glad eller ledsen.

Jag vill inte vara arg men det växer bara upp inom mig, det är ju inte jag utan det är anoreximonstret som vill styra och ställa och ha det som hon vill. Om någon säger emot blir det liv i henne, och det händer oftast varje gång det är dags att äta.

Ledsen och så blir jag när jag har ångest och det är ju rätt ofta sen har vi det dära mellanläget. Knappast några roliga känslor att växla mellan.

Det är utmattande och jag känner mig trött hela tiden, det är ju inte pga av känslorna egentligen men det blir kanske inte bättre av de heller. Hela tiden finns den dära orkeslös-känslan hos mig, det tar enorm kraft att göra det mest basala grejer. Att gå och resa sig är jobbigt.

Ingen av mina kompisar förstår riktigt hur jag känner mig och de blir hela tiden besvikna på mig när jag inte vill och orkar göra grejer. Jag vet ju att de lägntar efter sin kompis men jag kan inte hjälpa att må dåligt över detta, det gör ont för tanken, viljan att göra grejer finns inom mig men det är orken som sätter stopp.

Igår var en bra matdag eller bra vet jag inte om jag tycker men följde matschemat iaf, struntade inte i ngt mål. Ångesten var enorm efter mellanmålet så det behöll jag inte, jag var ensam hemma och det utnyttjade anorexin. Jag hatar att jag gjorde det, att jag förlorade.

Idag har jag ätit lunch och middag, skippat frukost och mellis. Haha, Yes säger anorexin. Jag vet inte vad jag tycker om det, lite skönt för att ångesten är inte lika stark men lite ledsen över att jag lät anorexin vinna över mig. Jag vill ju inte egentligen ha det så här, vill kunna njuta och äta när jag vill och är hungrig och viktigt oxå vad jag vill, inte vara begränsad.

Till helgen åker mamma, pappa och syskonen bort. Så jag blir ensam hemma, undra hur det kommer att gå? Jag är ju övervakade till lunch och middag, ibland frukost eller mellis men i helgen kommer jag att klara att vara obevakad? En del i mig är lycklig för att slippa övervakningen och att slippa känna mig som ett litet barn och att kunna välja mera själv, vet inte om det är jag eller anorexin eller båda. Sen är jag rädd att jag antingen faller tillbaka och äter ingenting eller att jag ska börja överäta. Brukar inte göra det och det är inte många gånger det har hänt, typ aldrig men rädslan finns där.

Nu blev det lite långt här, skriver mer en annan dag!

Jag är äcklig.

Nu har tankarna och känslorna kommit ikapp med mig. De bara slog till och jag känner mig överväldigad. Hela tiden händer det något och det blir för mycket. För några veckor sedan hotades det med inläggning och sondmatning för att det inte gick framåt, speciellt efter min senaste kolaps. Alla blev jätte rädda och började övervaka och reglerna kring mig blev allt striktare. Jag mådde skit och kände mig orkeslös och deperimerad. Ett beslut togs att man skulle försöka ta tag i det nu så att jag kunde undvika inläggning. Startade i en lunchgrupp, fick börja äta lunch med min behandlare oftare, en plats på en intensivvecka för vecka 15, övervakade måltider hemma osv.

Alltihopa har gått så fort så att jag har inte hunnit med och riktigt veta vad och hur jag känner. Men nu blir det för mycket. Det händer saker hela tiden, utmaning på utmaning. Har aldrig tid för mig känner jag det är alltid någon tätt inpå mig, har inte tid att kunna ta det lugnt. Få göra det jag vill utan varje dag ska jag flänga till och från behandlingsstället. Ångesten hinner aldrig lägga sig innan den kommer på nytt igen.

Nu vet jag inte hur jag ska hantera allt. Jag kommer allt närmare en vägg, ett stopp där det inte kommer gå något mer.

Känner mig bara så fruktansvärt äcklig och smutsig. Vill bara känna mig ren igen.